Ida Lindgren

Det var en fin Stockholmspremiär på Tempofestivalen igår. Med fullsatt salong och både vänner och familj i publiken kan det inte gå annat än bra. Men kvällen visade sig ha mer att bjuda på.

På prisgalan vann vi ”Tempo Short Award” med den fina motiveringen:

”Med poetisk rytm rycks vi med en i berättelse om ett ämne som allt för många känner till. Det klaustrofobiska och sterila i ljudlandskapet får åskådaren att känna en sjukdoms fruktansvärda smärta och ångest och det visuella smälter samman i samspel mellan det ogreppbara och det tydliga. Filmskaparen behandlar ett stort ämne på ett personligt, intimt och ärligt sätt som fångar och får oss att förstå en sjukdoms komplexa och smärtsamma varande. Vi begriper en persons inre kamp mot en maktlöshet gentemot sin egen kropp och inser att kroppen kan kännas som en ensam plats.”

Här är jag och min manusförfattare My Roman Fagerlind. Trots pris blev det en tidig kväll. Jag återvände hem till en febrig dotter efter vinnarskålen. Ibland består livet av stora kontraster. Här är en bild på alla vinnare:

Tora Mårtens vann priset för bästa långfilm, eller Tempo Documentary Award, med filmen Martha och Nikki. Har inte hunnit se något annat än mitt eget kortfilmsblock i år men jag ser fram emot att se Martha och Nikki som går på Folkets Bio tom 17 mars.

Båda jurygrupperna i vår kategori Generation14+ valde att ge ett hedersomnämnande till Kroppen är en ensam plats. Det kändes mycket hedrande att få gå upp och ta emot jubel, kramar, blommor och diplom efter de vackra motiveringarna:

”We were all struck by a unique piece of cinema that described a complex condition in a completely original form. Using a beautiful palette of colours, and brilliant writing in the form of voice over, with a bold and innovative point of view, this short manages to describe in a visceral and emotionally disturbing way a young woman’s struggle with an eating disorder.”

och

”Through the combination of aesthetically pleasing and at the same time off-putting images with an intimate text collage representing multiple perspectives, the elements of this film join in a fascinating manner to form an experimental whole that gives expression to the emotions present for individuals struggling with eating disorders. This exploration of a subject of such great importance impressed us immensely with its poetic approach.”

Jag passade på att tillägna filmen till alla flickor, pojkar, kvinnor och män som är drabbade eller har varit drabbade av en ätstörning. Även till de anhöriga som kan behöva släppas in och förstå hur sjukdomens fula ansikte kan se ut.

Tack Berlinale för att ni antog filmen och tack alla inspirerande människor jag har mött under denna vecka.

På fredag är det premiär för årets film. Den heter ”Min lilla syster” och är en anhörig-skildring om ätstörningar. Stella ser sin storasyster insjukna och snart dras familjen ned i ett dysfunktionellt sjukdomstillstånd. Anorektikern manipulerar först systern att inte berätta något och sen föräldrarna att inte gå till läkaren. Kärlek förvandlas till tvång i maktlöshetens armar och familjen blir alla offer för detta drama.  Lillasystern är tillslut den enda sunda i familjen när föräldrarna insjuknar mer och mer i medberoende.

Historien är berättad med en otrolig fingertoppskänsla och jag är så glad att se den här typen av berättelser får ta plats i svensk film. Barnperspektivet är väl genomfört och Rebecka Josephson är lysande i huvudrollen. Även Amy Deasismont (mer känd som Amy Diamond) gör en stark och mycket trovärdig skildring av den sjuka systern.

Jag hade själv ätstörningar i tonåren och färdigställer under hösten en experimentell kortfilm på temat. Den heter ”Kroppen är en mycket ensam plats” och om allt går som det ska kommer den ha premiär våren 2016.