UNT skriver om Kroppen är en ensam plats

Mina projekt — 15 mars 2016

Idag skriver Uppsala nya tidning om priset vi fick på Tempofestivalen för Kroppen är en ensam plats. Jag blir så glad för publicitet eftersom det kan leda till att fler får nys om filmen. Det finns ett stort behov att skildra ätstörningar på ett nytt sätt. Genom min film vill jag öka förståelsen för sjukdomen och bidra till att bryta en del av skammen. Klicka på bilden för att läsa artikeln på webben.unt_filmpris

 

 

Vi vann Bästa korta dokumentär

Mina framträdanden — 13 mars 2016

 

Det var en fin Stockholmspremiär på Tempofestivalen igår. Med fullsatt salong och både vänner och familj i publiken kan det inte gå annat än bra. Men kvällen visade sig ha mer att bjuda på.

På prisgalan vann vi ”Tempo Short Award” med den fina motiveringen:

”Med poetisk rytm rycks vi med en i berättelse om ett ämne som allt för många känner till. Det klaustrofobiska och sterila i ljudlandskapet får åskådaren att känna en sjukdoms fruktansvärda smärta och ångest och det visuella smälter samman i samspel mellan det ogreppbara och det tydliga. Filmskaparen behandlar ett stort ämne på ett personligt, intimt och ärligt sätt som fångar och får oss att förstå en sjukdoms komplexa och smärtsamma varande. Vi begriper en persons inre kamp mot en maktlöshet gentemot sin egen kropp och inser att kroppen kan kännas som en ensam plats.”

tempovinnare

Här är jag och min manusförfattare My Roman Fagerlind. Trots pris blev det en tidig kväll. Jag återvände hem till en febrig dotter efter vinnarskålen. Ibland består livet av stora kontraster. Här är en bild på alla vinnare:

alla_tempovinnare_2016

Tora Mårtens vann priset för bästa långfilm, eller Tempo Documentary Award, med filmen Martha och Nikki. Har inte hunnit se något annat än mitt eget kortfilmsblock i år men jag ser fram emot att se Martha och Nikki som går på Folkets Bio tom 17 mars.

Två ”special mentions” på Berlinale

Mina framträdanden — 21 februari 2016

Båda jurygrupperna i vår kategori Generation14+ valde att ge ett hedersomnämnande till Kroppen är en ensam plats. Det kändes mycket hedrande att få gå upp och ta emot jubel, kramar, blommor och diplom efter de vackra motiveringarna:

”We were all struck by a unique piece of cinema that described a complex condition in a completely original form. Using a beautiful palette of colours, and brilliant writing in the form of voice over, with a bold and innovative point of view, this short manages to describe in a visceral and emotionally disturbing way a young woman’s struggle with an eating disorder.”

och

”Through the combination of aesthetically pleasing and at the same time off-putting images with an intimate text collage representing multiple perspectives, the elements of this film join in a fascinating manner to form an experimental whole that gives expression to the emotions present for individuals struggling with eating disorders. This exploration of a subject of such great importance impressed us immensely with its poetic approach.”

berlinale_ceremony_speach

Jag passade på att tillägna filmen till alla flickor, pojkar, kvinnor och män som är drabbade eller har varit drabbade av en ätstörning. Även till de anhöriga som kan behöva släppas in och förstå hur sjukdomens fula ansikte kan se ut.

Tack Berlinale för att ni antog filmen och tack alla inspirerande människor jag har mött under denna vecka.

Film om ätstörningar

Inspiration & tankar — 18 september 2015

https://www.youtube.com/watch?v=5YRvD-j7MrA

”Min lilla syster” av Sanna Lenken har fått fina recensioner. Svenska dagbladet skriver om vår ätstörda generation och DN om hur svårt det kan vara att befinna sig i gränslandet mellan barndom och vuxenvärld. Och det är svårt att växa upp som tjej idag. Jag har själv en dotter och även om hon har många år kvar till tonåren så har jag redan tänkt tanken att jag vill skydda henne från de den utseendefixering som råder, de sexualiserade blickarna, från urholkad självkänsla och ätstörningar.

Sverige är världsledande inom ätstörningsforskning och våra behandlingar går på export världen över. Själv gick jag behandling på Huddinge sjukhus enligt mandometermetoden och är evigt tacksam för det. Jag blev frisk och fick tillbaka min frihet som sjukdomen berövat mig på så många vis. Men på det stora hela kan det kännas som att vi behandlar symptomen och inte orsaken. Att en ätstörning är ett symtom på något sjukt i vårt samhälle. Och om vi kunde förändra problemet så skulle kanske färre slippa insjunka. Några som försöker göra det är sBody Project på Karolinska Institutet. De vill att unga tjejer ska bli medvetna om sina tankar, känslor och beteenden i förhållande till den egna kroppen. På så vis ökar deras chanser att lära känna sig själva som de är istället för att ständigt jämföra sig med konstiga ideal som lyfts fram i media och som bara skapar en känsla av otillräcklighet och missnöje. Den riktar sig till tjejer 15-17 år över hela landet och man kan vara helt anonym om man vill.