Ida Lindgren

Att vara 15 år är inte lätt. En övergångsperiod från barn till vuxen. En av livets skarvar. Just nu jobbar jag med en dokumentärserie om pojkar i 9:an.

När jag gick på högstadiet hade jag en plats som jag återkom till. Gympasalstaket. Där kunde jag vara långt från ansvar och vuxenvärld och andas frihet. Därför tog vi idag med en av killarna i vår dokumentärserie upp på hans skoltak. Vi ville fånga en känsla av frihet och självbestämmande. En längtan efter något större.

Och livet blir så mycket större när skolan är slut och man får göra fler egna val i livet, det är min erfarenhet.

Dokumentärserien produceras av UR och kommer på SVT i oktober. (Foton tagna av Simon Adolfsson)

Idag skriver Uppsala nya tidning om priset vi fick på Tempofestivalen för Kroppen är en ensam plats. Jag blir så glad för publicitet eftersom det kan leda till att fler får nys om filmen. Det finns ett stort behov att skildra ätstörningar på ett nytt sätt. Genom min film vill jag öka förståelsen för sjukdomen och bidra till att bryta en del av skammen. Klicka på bilden för att läsa artikeln på webben.

Det var en fin Stockholmspremiär på Tempofestivalen igår. Med fullsatt salong och både vänner och familj i publiken kan det inte gå annat än bra. Men kvällen visade sig ha mer att bjuda på.

På prisgalan vann vi ”Tempo Short Award” med den fina motiveringen:

”Med poetisk rytm rycks vi med en i berättelse om ett ämne som allt för många känner till. Det klaustrofobiska och sterila i ljudlandskapet får åskådaren att känna en sjukdoms fruktansvärda smärta och ångest och det visuella smälter samman i samspel mellan det ogreppbara och det tydliga. Filmskaparen behandlar ett stort ämne på ett personligt, intimt och ärligt sätt som fångar och får oss att förstå en sjukdoms komplexa och smärtsamma varande. Vi begriper en persons inre kamp mot en maktlöshet gentemot sin egen kropp och inser att kroppen kan kännas som en ensam plats.”

Här är jag och min manusförfattare My Roman Fagerlind. Trots pris blev det en tidig kväll. Jag återvände hem till en febrig dotter efter vinnarskålen. Ibland består livet av stora kontraster. Här är en bild på alla vinnare:

Tora Mårtens vann priset för bästa långfilm, eller Tempo Documentary Award, med filmen Martha och Nikki. Har inte hunnit se något annat än mitt eget kortfilmsblock i år men jag ser fram emot att se Martha och Nikki som går på Folkets Bio tom 17 mars.

Igår började Tempo dokumentärfestival på Söder i Stockholm. Det är en festival jag har besökt under mer än tio års tid och den har kommit att inspirera mig mycket i mitt val av yrke. Kroppen är en ensam plats visas på lördag men innan dess finns mycket annat att se. Filmer jag ser fram emot:

Speglingar av Sara Broos.

Sara Broos har tidigare gjort dokumentären ”För dig naken” om konstnären Lars Lerin. Jag tyckte mycket om den filmen och lyssnade på henne på Göteborgs filmfestival när hon presenterade sitt kommande projekt Speglingar. Hon berättade att det skulle handla om henne och hennes mamma och deras gemensamma destruktivitet som ofrivilligt gått i arv. Hon hade också ätstörningar som ung och jag bad henne läsa manuset till Kroppen är en ensam plats. Hon har i många år varit ansvarig för manusutbildning vid Brobygrafiska som numera är förlagd till Alma Löv museum. Jag och min medförfattare My Roman Fagerlind har båda inspirerats av Sara Broos i vår skrivprocess.

Golden Girl av Susanna Edwards

Jag lärde känna Susanna Edwards på kursen ”Filmiska processer” på Akademi Valand 2009. Hon är en fantastisk kreatör med mycket energi och glädje. Efter många års slit är hon färdig med Golden Girl om proffsboxaren Frida Wallberg. Filmen var påbörjad innan Frida råkade ut för en knock-out och fick en hjärnblödning som avslutade hennes karriär. Ungefär ett år innan olyckan hoppade jag in som fotograf för filmen under en dag där jag mest filmade Fridas dotter. Det ska bli väldigt spännande att se hur Susanna valt att berätta denna historia.

Alla bara längtar av Martina Carlstedt

Min filmskole-klasskompis Martina Carlstedt som gjort en ny film. Hennes stil är så klockren när hon får till det. Har bara sett tidigt råmaterial till denna men har höga förväntningar. Hon har en förmåga att berätta om det existensiella utan att bli svårmodig. Hennes humor är så mänsklig och hjälper mig som tittar att betrakta mig själv med nya ögon.

Förövare av Ewa Cederstam

Jag träffade Ewa Cederstam första gången när jag gick en 2-dagarskurs i filmfoto på Fanzingo runt 2006. Sedan dess har jag följt henne och de projekt hon gjort. För många år sedan gjorde hon kortfilmen ”Kvinnans plats” som ni kan se gratis här och nu kommer kortfilmen Förövare som jag tror kan vara ett avslut på samma process.

Innanför av Angela Bravo

Eftersom jag är intresserad av barnperspektiv ser jag fram emot denna film om att leva med en pappa som är inspärrad på obestämd tid.

Skönheten av Ahang Bashi

Ahang Bashi gick i dokumentärfilmsklassen över mig på filmskolan. Där gjorde hon Paradiset om sin mormor som bor på äldreboende och pratar persiska med personalen som bara förstår svenska. Den innehåller så många lager av känslor och av livet. Nu gör hon en ny personlig film om sin egen panikångest. Hon har förmåga att prata om de tunga ämnena med humor, så hur tungt temat än låter så tror jag att vi kan förvänta oss flera skratt från biostolen.

Martha & Niki av Tora Mårtens

Denna vill jag se för att jag älskar dans och själv var en del av den kraftigt mansdominerade streetdancekulturen under några år.

Wedding: A Film av Mohammadreza Farzad

Jag har framförallt fastnat för två av de internationella filmer som visas i år. Denna essäistiska film som försöker förstå äktenskapet som institution hoppas jag kan vara sådär skönt tankeväckande att se på och lyssna till. Tanken för mig till Martin Bells Prom men även till klassiska essäfilmer där det litterära får ta plats.

Uncertain av Ewan McNicol och Anna Sandilands

Denna film verkar så välproducerad att jag nästan tvivlar på dess äkthet. Men det är nog bara dumt. Trailern förde mig till den trendiga urbaniseringen som sker i hela världen och oro vad som kommer hända med vår landsbygd.

Eftersom jag är på inspelning i veckan kommer jag missa flera av filmerna och även premiären av Golden Girl. Men jag ska försöka ta igen det i helgen och hoppas på att hinna se de flesta filmerna från önskelistan.

Båda jurygrupperna i vår kategori Generation14+ valde att ge ett hedersomnämnande till Kroppen är en ensam plats. Det kändes mycket hedrande att få gå upp och ta emot jubel, kramar, blommor och diplom efter de vackra motiveringarna:

”We were all struck by a unique piece of cinema that described a complex condition in a completely original form. Using a beautiful palette of colours, and brilliant writing in the form of voice over, with a bold and innovative point of view, this short manages to describe in a visceral and emotionally disturbing way a young woman’s struggle with an eating disorder.”

och

”Through the combination of aesthetically pleasing and at the same time off-putting images with an intimate text collage representing multiple perspectives, the elements of this film join in a fascinating manner to form an experimental whole that gives expression to the emotions present for individuals struggling with eating disorders. This exploration of a subject of such great importance impressed us immensely with its poetic approach.”

Jag passade på att tillägna filmen till alla flickor, pojkar, kvinnor och män som är drabbade eller har varit drabbade av en ätstörning. Även till de anhöriga som kan behöva släppas in och förstå hur sjukdomens fula ansikte kan se ut.

Tack Berlinale för att ni antog filmen och tack alla inspirerande människor jag har mött under denna vecka.

Kroppen har en ensam plats har nu haft sin internationella premiär på Berlinale. Efter visningen var det frågestund.

Bästa publikfrågan var: Vem har gjort musiken? Svaret är att filmen har ingen musik, men en välgjort ljuddesign som bitvis förtätade hela biosalongen och förhoppningsvis inte lämnade någon oberörd. Och den grymma ljuddesignern är Andreas Andersson på Ponytail sonud. Han gjorde även ljudet till min film Årsringar som vann bästa ljud på Sveriges kortfilmsfestival 2014.

Det har varit fantastiskt att få dela festivalupplevelsen i Berlin med två fantastiska team-medlemmar. Hanna Storby som har klippt filmen och My Roman Fagerlind som har skrivit manuset tillsammans med mig. Jag är så glad att få jobba med så fantastiska människor och kreativa hjärnor.

Nu har vi lämnat Stockholm för att ha premiär på Berlinale, en av världens främsta filmfestivaler. Kroppen är en ensam plats är nominerad i kategorin Generation14+ och visas tillsammans med kortfilmer från hela världen.

Jag har inte varit i Berlin sedan jag var 14 år och bilade runt i Tyskland med min pappa och syster. Men såhär såg det ut från ovan när vi landade.

Det känns ganska snabbt att Berlin är en större stad än Stockholm. Till höger i bilden ligger Biografen Cinemaxx där vi har vår premiär på tisdag.

Göteborgs filmfestival är nu i full gång där det blir premiär för Kroppen är en ensam plats. Den visas i ett kortfilmspaket med fem andra kortfilmer.

Lördag 30 jan kl 11.30, Capitol
Måndag 1 feb kl 10.00, Capitol
Torsdag 4 feb kl 15.00, Haga 2

Fredagen 5 feb kl 19-20 har filmen blivit utvald att visas på Bio Valand . Visningen följs av ett samtal som modereras av Ewa Cederstam.

Jag tycker Göteborgs filmfestival är en fin och inspirerande festival. Det visas kort- och långfilm, diskuteras och minglas. Det är en stor branschfest för oss som jobbar med film där vi hinner se varandras filmer. Jag har varit där varje år i säkert sex år i rad varav jag har haft filmvisning tre av gångerna. Men i år blir jag hemma trots att min nya film visas. Jag reser så mycket i jobbet för tillfället så jag behöver prioritera för att inte vara borta för mycket från familjen.

Önskar er alla en trevlig helg, själv spenderar jag den på landet.

Kroppen är en ensam plats ska till Berlin och jag, Hanna och My följer med. My Roman Fagerlind är min fantastiska manusmedarbetare som jag hittade i slutet av 2013 via ett blogginlägg någon länkade till på facebook. Hon hade skrivit om ätstörningar. Det var något i hennes sätt att prata om sjukdomen som gjorde att jag kände släktskap. Jag följde min intuition och kontaktade henne. Hon låg hemma i lugninflammation men hälsade att hon var pepp på mitt projekt och gärna ville ses i januari. Det gjorde vi och det var början på ett långt, slitigt men fantastiskt kreativt manusarbete.

Samma vår som jag började manusarbetet med My kontaktade jag Hanna Storby som jag pluggat med på Stdh. Hon gick klipp och jag gick dokumentär. Nu ville jag ha henne som min klippare. 1,5 år senare, i oktober 2015 klipptes filmen på mitt kära kontor Transit. Det var kreativa och roliga veckor. Hanna är en extremt lyhörd filmklippare och förstod mycket väl mina behov, visioner och ideer.

Känns underbart att få åka till Berlin med dessa två fina kreatörer. Tror att vi kommer ha en grym vecka.

Det har nästan blivit en tradition att ses hemma hos oss och tippa under Guldbaggegalan. Lite nördigt ja, men det blir allt mer spännande för varje år när mina förebilder, kollegor och vänner går upp på scen för att ta emot pris för enastående prestationer. Flera av talen berör mig eftersom jag vet hur mycket blod, svett och tårar det ligger bakom varje film.

Förra året skrek jag rakt ut när de gav en Guldbagge till Saga Becker för bästa kvinnliga huvudroll. Jag hade förmånen att jobba som stillbildsfotograf på inspelningen av Ester Martins ”Nånting måste gå sönder” där Saga gjorde sin skådespelardebut. Jag kände direkt att hon gick rakt genom kameran, min kamera. Det skulle visa sig att hon gått rakt genom filmkameran och även bioduken. Hon har en stark närvaro och hon gav så mycket av sig själv till filmen att magi uppstod. Fint att hon är tillbaka i år för att dela ut pris.

Trots allt detta anser jag att det inte går att tävla i film eller konst. Det går inte att mäta en films kvalitet. Och jag känner även med de nominerade som sitter förväntansfulla i sina fina kläder och går hem utan bagge. Egentligen är ju alla vinnare genom sitt skapande. Det är vägen som är målet och en filmprocess är väldigt utmanande och lärorik för den som ger sig hän. Att vara filmarbetare är ett extremt oglamoröst jobb. Men det är fint att få fira filmen och konsten en gång per år och att göra det på Guldbaggegalan tycker jag är fint.

I år tittar jag på Guldbaggegalan ensam från en lägenhet i Karlskoga där jag är på jobb. Men jag blir lika berörd ändå. Länge leve filmen!