Ida Lindgren

Efter ett långt arbete är filmen äntligen klar. Det blir premiär på Göteborgs internationella filmfestival lördag 30 januari. Såhär skriver festivalen: ”Läkarens journal läses upp tillsammans med schemat för födointaget. En ätstörning antar en egen identitet i en innovativt skildrad dokumentär, som lyckas gestalta känslan sjukdomen framkallar. Välgjort och väldigt gripande.”

Min film Clownmedicin gick i repris på SVT i söndags och ligger nu uppe på SVT play i 30 nya dagar. Det är min debutfilm från 2012 men fortfarande lika aktuell. Det började med att jag träffade sjukhusclownen Malin Öhrn av en slump och blev nyfiken på hennes jobb. Eftersom jag är intresserad av barns berättelser och erfarenheter var det naturligt för mig att välja deras perspektiv. Jag tror att vi vuxna har mycket att lära genom att försöka möta barnen där de är.

Jag är så glad för de familjer, clowner och sjukhuspersonal som gjorde det möjligt för mig att göra filmen.

Imorn tisdag ska jag till Södertörns högskola och gästföreläsa. Föreläsningen är öppen för alla, så om du är ledig kl 13-15 så är du välkommen till sal MB416 i Flemmingsberg. Jag tycker det är väldigt spännande att prata om processerna bakom mina filmer. Jag är trött på att titta på dem men inte på att prata om hur de kom till. Jag kommer även prata om mitt yrke generellt, om vad dokumentärfilm är för mig och om hur jag har jobbat med finansiering och distribution.

Hoppas vi ses!

Idag börjar en härlig filmfestival i Stockholm. Den heter Stockmotion och pågår fredag-lördag på filmhuset. Festivalen hade premiär förra året och då var min film Årsringar med och tävlade om fina priser. Vi vann dessvärre inget men det var en fin publik och ett trevligt samtal efter filmen med moderator Maria Eriksson. Det är en festival som fokuserar på kortfilmen så det blir många filmupplevelser där alla kan hitta sin favorit.

Förra året var en fin festival och framförallt fyller Stockmotion ett tomrum. När jag var helt ny inom film (typ 10 år sedan) var jag på Drömfabriken varje år. Det var Filminstitutets årliga inspirationshelg för unga filmare, filmintresserade och filmbransch i stort. Där knöt jag mina första filmkontakter och såg många bra filmer. Jag minns att jag såg fram emot Drömfabriken flera månader i förväg eftersom jag inte hade tillgång till branschen någon annanstans. Sista upplagan blev 2009, varför vet jag inte. Men just därför är jag så glad att Filmbasen har sett detta tomrum och skapat en ny, fräsch och inspirerande filmfestival som jag tror har potential att fylla en liknande funktion.

Igår spelade jag in rösten till huvudpersonen i min nya kortfilm. Filmen har separata ljud- och bildberättelser och rösterna läses av skådespelare. Huvudrollen spelas av Sanna Sundqvist som jag frågade efter att ha sett henne i Liv Strömquist tänker på dig. Inför en inspelning känner jag alltid en anspänning och det tror jag är positivt. Det höjer koncentrationen och gör att jag förbereder mig noggrant.

Vi har jobbat länge med manuset. Första versionen skrev jag 2012. Då var det mest ett klippande och klistrande utifrån ett dokumentärt textmaterial jag hade. Vintern 2013/2014 snubblade jag över My Roman Fagerlind när hon gästbloggade på någon sajt (minns inte vilken) och gjorde starkt intryck på mig. Jag frågade om hon ville utveckla manuset med mig. Det ville hon och sedan dess har vi stött och blött texterna mellan oss och gått från en fragmentarisk svårtillgänglig text till ett färdigt manus med stor autenticitet och närvaro.

Så idag var det dags att levandegöra texten genom en skådespelare. Jag blev stum redan efter första tagningen. Texten fick verkligen liv igen. Sanna levererade olika känslolägen på ett starkt och koncentrerat sätt. Nu har jag säkerhetskopierat ljudfilerna så att inget ont kan hända dem. Ser så fram emot klippningen av filmen. Preliminär premiär blir i början av 2016.

Visse du att människor sätts i förvar under obestämd tid i väntat på att bli utvisade från Sverige? Här kan du se en stark film om en okänd del i det svenska systemet. Teamet bakom denna film har gjort ett otroligt arbete, från att komma in med kameran i en sluten värld till att sammanställa denna välgjorda och nyanserade film om en plats som är svår att hantera både för dem som jobbar där och de som ”förvaras” där.

Francesca Woodman, Untitled, Providence, Rhode Island, 1975-78
© George and Betty Woodman

I förra veckan gick min konstnärsträff till Francesca Woodman-utställningen på Moderna Museet. Jag drogs in i den surrealistiska stämningen i hennes bilder och minns mitt livs första biobesök. Jag var 8 år och såg filmatiseringen av Maria Gripes bok ”Agnes Cecilia en sällsam historia”. Den upplevelsen har jag burit med mig hela livet. Och precis som i Francesca Woodmans bilder så rör vi oss mellan olika lager, oavsett om det är tid, rum eller helt andra dimensioner. Hon funderar också över kvinnlighet, både sin egen kvinnlighet och den allmänna bilden av kvinnan.

Det känns som att konsten var hennes luft, hennes andning. Att hon levde igenom sitt skapande. Hon spelade sig själv i livets teater och sökte sin identitet genom videobaserad performancekonst. Hela utställningen är väldigt intim. Hon studerar sitt inre och vi blir åskådare till bilder som gjorts som ett utforskande på en konstskola. Bilderna är i små format och jag går nära varje bild. Många bilder är ansiktslösa. Att hon använde sig själv som modell var tydligen mest av bekvämlighet, hon var alltid tillgänglig. Samma sak gäller platserna hon fotade på. Det mesta är taget i hennes ateljé eller lägenhet, hon har sällan aktivt sökt upp locations för sina bilder. Det handlar mer om stämning och sammanhang än om subjektet i sig. Därav ses de flesta bilderna bäst i serierna som de skapats i.

Samtidigt har jag svårt att inte läsa in hennes tidiga självmord i bilderna. Jag tycker mig se en längtan bort i hennes transformationer, att få försvinna eller bli en del av något som hon idag saknar. Det finns något harmoniskt, humoristiskt samtidigt som de skriker av ångest och ensamhet. På SVT kan du se dokumentären ”The Woodmans”. Den handlar om hennes föräldrar som alltid levt med konsten som religion. I filmen blickar de tillbaka på sin dotter och hennes konstnärsskap. Hennes dagbok citeras och regissören söker svar på vem Francesca Woodman var och varför det slutade med självmord vid 22 års ålder.

Utställningen kompletteras med samtida fotografer från Modernas egen samling. Både amerikanska och svenska. Själv blev jag stående länge framför Tuija Lindströms bilder som också berör teman som kvinnlighet och identitet.

Jag älskar att förstå andra kreatörers processer och arbetsmetoder. Därför blir jag så glad när en etablerad och inspirerande fotograf som Arno Rafael Minkkinen publicerar 12 punkter som är viktiga för honom i hans skapande. Jag jobbar inte enligt hans metod men att läsa hur han tänker hjälper mig att få syn på min egen process och få in nya influenser som för mig framåt i skapandet.

I sina bilder jobbar Minkkinen mycket med och emot tyngdlagen. De flesta bilderna är svartvita och nakna självporträtt utan tidsmarkörer. Jag upplever hans bilder som starka urtidsuttryck där människan längtar efter naturen som vi håller på att förstöra. Ett försök till försoning när det redan är för sent. När naturen redan håller på att gå under. Vackert men vemodigt.

https://www.youtube.com/watch?v=5YRvD-j7MrA

”Min lilla syster” av Sanna Lenken har fått fina recensioner. Svenska dagbladet skriver om vår ätstörda generation och DN om hur svårt det kan vara att befinna sig i gränslandet mellan barndom och vuxenvärld. Och det är svårt att växa upp som tjej idag. Jag har själv en dotter och även om hon har många år kvar till tonåren så har jag redan tänkt tanken att jag vill skydda henne från de den utseendefixering som råder, de sexualiserade blickarna, från urholkad självkänsla och ätstörningar.

Sverige är världsledande inom ätstörningsforskning och våra behandlingar går på export världen över. Själv gick jag behandling på Huddinge sjukhus enligt mandometermetoden och är evigt tacksam för det. Jag blev frisk och fick tillbaka min frihet som sjukdomen berövat mig på så många vis. Men på det stora hela kan det kännas som att vi behandlar symptomen och inte orsaken. Att en ätstörning är ett symtom på något sjukt i vårt samhälle. Och om vi kunde förändra problemet så skulle kanske färre slippa insjunka. Några som försöker göra det är sBody Project på Karolinska Institutet. De vill att unga tjejer ska bli medvetna om sina tankar, känslor och beteenden i förhållande till den egna kroppen. På så vis ökar deras chanser att lära känna sig själva som de är istället för att ständigt jämföra sig med konstiga ideal som lyfts fram i media och som bara skapar en känsla av otillräcklighet och missnöje. Den riktar sig till tjejer 15-17 år över hela landet och man kan vara helt anonym om man vill.

Jag tror det finns många som någon gång tänkt att de vill skriva en barnbok, inte minst när man själv blir förälder och börjar läsa mycket barnlitteratur. För de flesta stannar det nog som en tanke eller vag dröm. Men om du hör till dem som gjort verklighet av drömmen och har en idé till bilderbok i byrålådan så är det dags att damma av den nu. Du kan vinna utgivning på Alfabeta förlag och 50 000 kr. Priset är instiftat i Castors och hans skapare Lars Klintings anda.

Lycka till!